Varning för psykbryt!

Borde väl inleda med att varna för ett "stackars mig" inlägg..
Så den som inte orkar läsa får surfa vidare till något roligare!

Har varit en skitkväll på jobbet rent ut sagt..
Jag brukar tåla mycket och är inte den som flippar i första taget men ikväll var det inte roligt någonstans. Det var skitmycket att göra och vi sålde som fan och jag hade väl en cirkus 15 min rast på nästan 10 timmar..
Det är kul att sälja men när ingenting fungerar som det ska så ja..

Nåväl..

Är såklart aptrött och hjärnan fungerar nog inte riktigt som den ska och jag har lyckats hamna i någon svacka. Förmodligen något som har gått över tills imorgon men jag har inte direkt lust att ringa och väcka någon polare kl 02.00 på natten för att "gråta ut" så då får man skriva istället.
Jag är skittrött på allting! Ni som följt min blogg det senaste året vet att det har hänt en del och jag börjar verkligen känna att det fan inte finns något slut på det.
Självklart är inte livet en dans på rosor men ska det vara såhär??

Jag har "förlorat" 3 personer på mindre än ett år som mer eller mindre betytt något för mig.
Först M som jag känt i 13 år och som totaldumpade mig genom att sluta höra av sig när jag behövde honom som mest och dessutom blev tillsammans med någon annan en vecka senare. Jag kan inte direkt påstå att jag gick miste om något men med tanke på omständigheterna som rådde under den tiden så känns det sådär.

Pappa är den andra personen som jag förlorade när han gick bort i höstas efter en tids sjukdom, och såklart var månaderna efter det jävligt jobbiga även om jag nog tycker att jag lyckats hantera det ganska fint ändå. Och när jag väl började må bra igen och tyckte att livet var helt ok så träffade jag T och lyckades falla för honom, trots att jag inte ville träffa någon just då.
Så gick det 3 månader och även han valde att avsluta mellan oss.

Visst, det finns dem som har det värre..
Jag har världens bästa kompisar och världens bästa mamma, ett helttidsjobb, egen lägenhet, hyffsat bra ekonomi osv..men ibland räcker det inte.
Jag letar aldrig efter karlar, dem dyker upp när jag minst vill det och när jag har annat som tar tid i mitt liv. Men som nu då, när jag faktiskt är den enda i gänget som är singel och en efter en flyttar ihop, gifter sig, kollar på/köper hus, skaffar barn och etc så är det rätt svårt att inte känna sig utanför och undra vad fan det är för fel på en som aldrig lyckas behålla någon.
T´s ursäkt var att vi är för olika, vilket såklart bara är just en ursäkt.
Det spelar egentligen ingen roll vilken anledningen egentligen är, jag avskyr bara att känna att jag inte skulle vara bra nog för honom.
För det är precis så jag känner, speciellt eftersom vi inte hörts av sedan det tog slut.

Jag hoppas och tror på att jag är ganska bra på att hålla humöret uppe utåt men det känns som att jag håller på att bli mer och mer bitter för varje dag som går, vilket verkligen är det sista jag vill såklart! Förhoppningsvis vänder allting snart och att jag kommer kunna skratta åt detta inlägget om ett tag!!! Mår redan lite bättre faktiskt..

Dags att nana kudden och hoppas på strålande solsken idag så att jag kan dra och sola med Jessica och kanske t.o.m ta årets första dopp!!