Kära Cupido!!

Var det så jävla jobbigt att jag lyckades falla pladask för en gångs skull? Kunde jag inte bara få vara lite mindre bitter och lite lyckligare efter all skit som hänt sista året?
Tydligen inte..

Sov knappt en blund inatt och på första rasten på jobbet imorse kände jag att jag inte orkade gå omkring och känna att allt inte kändes ok med T så jag gjorde det mest fjortisaktiga man kan göra: Jag skrev precis hur jag kände det i ett sms!!
Svaret jag fick tillbaka var precis det jag gått och väntat på att få höra, typiskt karlar att man ska behöva dra ur dem saker!!
Han tyckte att vi är för olika, att han tänkt på det ett tag och inte riktigt visste vad han ville.
Men att vi kanske kunde höras lite senare och prata..??
Jag gjorde det ganska lätt för honom och skrev tillbaka att om han nu känner så, så lär det knappast hjälpa att prata om det. Tvivlar på att han helt plötsligt skulle ändra sig bara sådär.
Jag lär juh knappast kunna övertala honom till att få känslor för mig..Ha ha..ehh.

Försöker intala mig själv att det är hans förlust men innerst inne känns det som min.
Min självkänsla är fullständigt nere på zero, så det känns rätt självklart att han inte vill ha mig.
Visst att vi är lite olika men det är inget som jag ens har reflekterat över speciellt mycket, jag kan snarare tycka att det är lite charmigt.
Men nu är det som det är!

Bestämde mig tidigare för att gå och träna efter jobbet men insåg att jag inte ätit ngt alls idag eftersom jag inte haft någon som helst aptit, så det är nog ingen idé. Hade dock behövt göra mig av med all frustration och rensa tankarna lite, får bli en promenix i skogen istället.