Det känns väldigt konstigt det här..
Allting är som vanligt, fast ändå inte.

På ett sätt känner jag mig lättad för att han fick somna in..
Samtidigt som jag är förkrossad över att han fick kämpa som fan helt i onödan, till vilken mening? Han klarade sig såhär länge pga sitt starka hjärta, men det var hjärtat som till slut gav upp. Och han visste hela tiden att han inte skulle klara sig..

Jag orkar inte ens tänka på allting som jag har framför mig..
Begravningen, bouppteckning osv..
Jag är juh enda barnet och därför närmast anhörig eftersom han och Maud inte var gifta.
Känns som att jag tvingats bli 10 år äldre på ett dygn!!
Tills på måndag ska jag ge läkarna på IVA besked om huruvida de ska få obducera honom eller inte. JAG ska ta det beslutet!! Jag har redan tagit det beslutet och det är ett nej!
Dem har skurit i honom tillräckligt och han ville inte vara med om det mer, så då blir det så!
Struntar fullständigt i att de är "förbryllade" över att han gick bort eftersom han inte hade några "sjukdomar" som borde lett till det här.
Nu är han iallafall borta och kommer aldrig mer tillbaka.

Dagens dilemma är vad jag ska göra med mig själv.
Egentligen borde jag nog inte vara själv men jag känner mig inte speciellt social heller så jag hoppar festen ikväll. Pappa vill förmodligen att jag hellre är bland mina vänner än hemma men jag orkar bara inte..
Förr eller senare måste jag kunna vara själv ändå!
Dessutom kommer ev Helle imorgon så jag behöver ändå städa och handla lite.
Tack och lov för alla underbara vänner och bekantar!!