Det har hänt en del det senaste dygnet..
Skulle möta upp Carin i onsdagskväll, klarade inte av att vara hemma när jag visste att pappa blivit sämre efter operationen så vi bestämde oss för att gå ut för en öl och bara sitta och prata..
Medans jag var hemma och väntade på att gå till (ca 21.45) bussen fick jag ett infall och letade upp numret till IVA i Halmstad och ringde för att höra hur det var med honom..
Och några minuter innan jag ringde hade han blivit mycket sämre och sköterskan rådde mig till att ta mig hem så fort jag kunde eftersom de inte trodde att han skulle överleva natten..

Ringde pappas särbo Maud, hon beodrade mig att sätta mig i en taxi och plocka upp henne i Varberg på vägen..Sagt och gjort..Hade 5 min av förvirrat tillstånd att rafsa ihop lite saker innan taxin kom..lyckades inte ens få med mig min jacka..
På vägen ringde jag Olsson eftersom jag behövde prata med någon och han bad mig hoppa ur taxin så att han kunde köra mig istället, vilket jag tacksamt gjorde..
Taxin hade bara hunnit till Brunnsbotorg så..

Olsson!! Jag är dig evigt tacksam!!! Jag kommer aldrig glömma det!!

Väl framme i Varberg väntade mammas särbo Bertil som skulle köra mig och Maud vidare ner till Halmstad..drygt 40 min senare var vi där och när vi kom fram var pappas 4 syskon, en kusin till mig och min farfar redan där..
Första gången på FEMTON år som alla var samlade igen!!

Det kändes som att hela världen rasade samman när jag kom in i rummet där pappa ligger..
Fullt med slangar överallt och respiratorn som andas åt honom, jag önskar inte ens min värsta fiende att behöva vara med om det!!
Han blev inte bättre och 2 timmar senare kördes han iväg för ännu en operation eftersom de var tvugna att ta reda på vad det var som gjorde att han blev så dålig.
45 min senare var dem klara och det visade sig vara njurarna som inte fungerar som de ska.. Hans doktor kom ut och pratade med oss och han gav oss inget hopp direkt, han hade aldrig ens varit med om ngt liknande fall som pappas och vi var väl alla mer eller mindre förberedda på att han kunde gå bort när som helst.
De satte sedan in dialys för att rena njurarna men det ville inte riktigt fungera först så imorse (torsdag) gjorde dem ett ultraljud som även visade att levern inte heller fungerar som den ska..

Hans tillstånd förblev dock oförändrat, fortfarande kritiskt men hyffsat stabilt så jag åkte hem till mamma för att få sova lite..
Rummet där anhöriga får sova var upptaget så jag, Maud och min ena faster försökte få lite sömn genom att lägga ut soffkuddar på golvet..
Lyckades sova lite men vaknade vid varje ljud eftersom jag var så rädd att han skulle blivit sämre..

Efter att ha sovit och ätit lite hemma hos mamma så åkte vi upp till IVA igen ikväll..
Mamma var med mig några timmar innan hon åkte hem, hon ville stanna men jag kände att jag behöver vara själv.. Sover i anhörigrummet inatt och tog även med mig mammas dator för att ha ngt att fördriva tiden med..Det är inte helt lätt att få någon sömn även om jag känner mig lite lugnare nu..
Hade lika gärna kunnat vara hemma hos mamma inatt men jag får ingen ro där, jag vill vara nära pappa om det händer ngt och nu har jag honom bara en korridor längre ner..
Har varit inne hos honom några gånger de sista timmarna, senast för 20 min sedan och hans värden blir sakta men säkert bättre och läkaren verkar mer positiv nu..
Så händer inget mer oväntat nu så verkar oddsen rätt bra för att han ska klara sig!!

Han måste klara sig!!! Hur ska jag göra det annars???

Man känner sig ganska liten på jorden i sådana här lägen..
Jag vill bara att han ska vakna upp och att allt ska vara som vanligt igen, men det kommer det inte.. Jag kommer aldrig låta det gå månader imellan de gånger vi träffas igen..Jag kommer aldrig sura om att det bara är jag som ringer och inte han..Vad spelar det för roll??
Livet är för kort för det!!

Nu ska jag gå och säga godnatt till honom, jag vet att han kan höra mig, och sen ska jag försöka sova en timme eller två..