Det slog mig precis att det är den 23:e idag och därmed 5 månader sedan pappa gick bort!!
Tiden går alldeles för snabbt..

Det känns som att det var alldeles nyss jag ringde till IVA för att höra hur det var med dig efter operationen, hur paniken fullständigt slog mig när sköterskan sa att det såg så illa ut att jag behövde åka ner till Halmstad sent på kvällen..

Det känns som att det var alldeles nyss jag satt där med hela släkten och väntade hela natten på att få veta hur det var med dig, och hur jag fullständigt bröt ihop när jag kom in i din sal och såg dig ligga där kopplad till respiratorn..

Det känns som att det var alldeles nyss jag spenderade nätterna alldeles själv i ett rum för anhöriga och gick för att titta till dig så ofta att det kändes som att sjuksköterskorna skulle bli galna på mig..

Det känns som det var alldeles nyss jag spenderade varje ledig dag till att åka ner för att vaka vid din säng och vänta på att du skulle vakna upp..

Det känns som att det var alldeles nyss du äntligen började vakna upp och öppnade ögonen för första gången på 2 veckor.. Hur du såg så liten och svag ut, min pappa som alltid varit bastant och stark!

Det känns som att det var alldeles nyss telefonen ringde och en sjuksköterska sa att du ville prata med mig, dessvärre förstod jag inte vad du sa eftersom talet försvann i början men jag var så glad för att du försökte prata med mig iallafall..

Det känns som att det var alldeles nyss du satt upp för första gången sedan du vaknade upp, och det första du sa när jag kom in i salen var : "Har du någon Kvällsposten med dig???"
Jag gick ner till kiosken och köpte en sådan och även nyponsoppa eftersom du sa att du var så sugen på det efter att bara fått dropp de sista veckorna. Sen satt vi där ett par timmar, jag fick mata dig eftersom du inte kunde äta själv och du sa att du skämdes. "En dotter ska inte behöva mata sin pappa". Du berättade om en del drömmar du haft och visste inte riktigt vad som var verklighet, och vad som var just bara sådant du drömt..

Det känns som det var alldeles nyss du blev såpass bättre och fick flytta tillbaka till 72:an igen, vi hördes av nästintill varje dag och när jag skulle åka ner och hälsa på dig igen en helg så sa du åt mig att stanna hemma och ha kul med mina kompisar istället. Jag var trött efter allt flängande och tog förgivet att vi hade all tid i världen att träffas på så jag gjorde som du sa..

Det känns som det var alldeles nyss jag åkte ner och hälsade på dig igen efter det..
Du var så annorlunda denna gången, febern hade kommit tillbaka och du hade gått ner i vikt igen..Men du var glad eftersom din doktor lovat att du skulle få komma hem på permission, på fredagen veckan efter.. Samma fredag du gick bort..Vi satt och pratade i några timmar, du pratade mest om Torekov och hur mycket du såg fram emot att få åka dit i sommar, och att du ville att jag skulle åka dit och hälsa på dig och Maud. Jag lovade dig att jag skulle göra det, och jag menade varje ord!!!
När jag lämnade dig den kvällen fick jag en obehaglig känsla när jag gick ut ur din sal, fast just då förstod jag inte varför..
På kvällen ringde du och sa att du precis fått veta att du skulle genomgå ett nytt ingrepp dagen efter så jag kunde inte hälsa på dig som vi hade planerat.
Morgonen efter ringde du igen och berättade att det blivit inställt, men eftersom jag skulle på en kompis födelsedagsfest på kvällen och redan bokat tåg hem så åkte jag hem till Gbg iallafall.
Hade jag vetat då att det var sista gången jag fick träffa dig så hade jag skitit i allt och stannat kvar..

Det känns som att det var alldeles nyss jag var hemma en kväll några dagar senare, jag hade tänkt att ringa dig för att småprata lite men timmarna gick och till sist vågade jag inte ringa eftersom jag inte ville riskera att väcka dig.
Det blev morgon och jag hade hunnit vara på jobbet i drygt en timme när jobbtelefonen ringde..
Såg på displayern att det var mammas nummer och hann undra lite varför hon ringde till jobbet innan jag svarade, vilket hon aldrig gör annars.

Det känns som det var alldeles nyss jag svarade i den jäkla telefonen och fick höra min mamma säga att du fått hjärtstillestånd och låg i respirator på IVA igen..
Doktorn hade mer eller mindre sagt att "Nu är det tyvärr kört" och hon bad mig åka hem till Halmstad med en gång.. Några sekunder efter jag lagt på luren, känt paniken komma återigen, så hör jag hur radion börjar spela "Angie"..din favoritlåt, pappa!! Och då visste även jag att det förmodligen var kört..

Det känns som det var alldeles nyss jag kom in till IVA igen, men denna gången var det bara mamma och Maud med. Jag fick veta att du genomgått ytterligare en operation på morgonen för att få bukt med den vätska som envisades med att läcka ur såret från förra operationen. Du bad läkarna att inte säga något om det till oss utan du hade tänkt ringa mig när du vaknade upp igen.
Men det hann du aldrig eftersom ditt hjärta började ge upp efter alla påfrestningar..

Det känns som att det var alldeles nyss din läkare Hans kom fram till oss i väntrummet och sa att du bara skulle leva en knapp timme till eftersom ditt hjärta inte orkade mer..
Vi gick in till din sal och satte oss vid din säng..

Det känns som att det var alldeles nyss jag hörde den förbannade respiratorn pipa och hur mannen som låg i samma rum som du, jämrade sig och ylade högljutt medans ditt liv rann bort..
Det känns som att det var alldeles nyss jag hörde dig ta ditt sista andetag och såg på skärmen hur ditt hjärta slutade slå..Plötsligt var du bara borta..

Det känns som att det var alldeles nyss jag satt ensam i det där rummet med dig en lång stund, någon timme efter att du gått bort.. Jag har alltid föreställt mig att det skulle vara läskigt att vara ensam med en död människa men det var det inte med dig.
Du såg ut som vanligt, kanske lite uppsvälld men ändå mer som förr än när du var sjuk.
Jag vet inte om du hörde vad jag sa då men jag hoppas du visste om hur mycket jag älskar dig!!

Och nu har det gått 5 månader sedan den dagen..
Folk säger att det blir lättare med tiden, det känns som att det är tvärt om..
Jag tänker mer och mer på dig för varje dag som går, förmodligen för att vi inte hade den klassiska "far-dotter relationen" utan kunde låta det gå månader innan vi hördes av.
Det känns som att jag har den värsta delen av sorgeperioden kvar, den dagen jag kommer inse på riktigt att du faktiskt är borta för all framtid.. Hjärnan vet att det är så, men inte hjärtat än så länge.. <3