I lördags fick min älskade lilla vovve somna in, hon skulle blivit 17 år på Valborgsmässoafton!!
Även om man vet att ens djur inte kommer leva för evigt så känns det sjukt ledsamt att hon inte finns mer. Vi har haft henne i mer än hälften av mitt liv så hon har liksom alltid funnits där.
Efter att mamma ringt mig när hon hade varit på djursjukhuset så slog jag upp pappas nummer eftersom jag tänkte ringa och berätta om Frida, och då slog det mig att jag faktiskt inte kan ringa pappa längre!!! Han var så himla fäst vid henne och nu är dem borta båda två inom loppet av 4 månader :/


Det känns som att det var igår vi fick hem henne..
Midsommarafton -93. Vi hade en hund när jag var liten, Kalle, en blandning av labrador och stövare. Vi fick avliva honom när jag var 5 och efter det svor min moder på att hon aldrig skulle skaffa hund igen eftersom det var så jobbigt när han dog.
Men så lärde vi känna en familj i Torekov som födde upp maltesers några år senare, den sommaren hade de fått en kull valpar på Valborg och pappa blev helt betagen när han såg dem, så efter mycket tjat på mamma så fick vi hem lilla Frida. Hon var så liten så man kunde ha henne liggandes i ena handen. =) Sötaste lilla hunden jag någonsin sett!!
Och nu är hon borta..

Jag vet inte vad som händer när man dör, men jag är säker på att man lever vidare på något sätt. Jag är fullt övertygad om att pappa tar hand om henne nu vilket gör att det känns lite lättare iallafall. Tycker mest synd om mamma som är nästintill förstörd just nu, är juh hon som har haft hand om henne de sista åren sedan jag flyttade till Gbg.
Jag vill inte ens tänka på hur det kommer kännas den dagen då min Otyg är borta!!

Nu får det iallafall vara slut på dödsfall, har fått nog nu..
Någon gång borde det vända??

Sov så gott nu min älskade lilla vovve!! Och tack för de 16 åren som vi fick ha dig hos oss!!
<3