Jag mår verkligen inget vidare..
Har helt och hållet tappat bort mig själv någonstans på vägen!

Jag har sådan ångest inför framtiden..
Iom att min pappa gått bort så är det bara jag och mamma kvar.
Och jag har egentligen ingen jag kan prata med det om eftersom alla är upptagna med sitt, och jag förstår dem.
Det här med att vara "enda barnet" har aldrig egentligen varit ngt problem tidigare..förräns nu då..Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera allting!!
För första gången på riktigt jäkla länge så önskar jag att jag hade stannat kvar hos Miika, enbart för att han kände min pappa och hade kunnat stötta mig igenom det här.
Men ja..too late for that! Det enda vi har kvar är ett Ikealån och hans prylar på vinden typ.

Jag överlever nog detta med..